Laddar inför plugget

Om mindre än en vecka börjar livet som student. Jag är efter semestern tillbaka på jobbet en sista vecka innan jag börjar och mest handlar det om att lämna över ansvar och sy ihop säckar. Känns roligt men vemodigt.

Utöver att sy säckar funderar jag mycket på plugget. Hur det ska bli, om jag kommer trivas, vad jag kommer lära mig, vilka jag kommer möta där. Men konkret är det just nu en fråga som gnager mest: väskan. Ska jag ha axelväska, ryggsäck eller portfölj (det sista är redan uteslutet)? Stora frågor, stora beslut.

Annons

Tummen ur

Sommarsemestern 2010. Inbrott i bilen och plånboken stjäls. Körkortet anmäls som stulet och några dagar senare skickar Transportstyrelsen ett brev att returnera och bifoga med underskrift och foto från automat. Idag, nära nog 365 dagar senare, lägger jag det på postlådan.

Varför det tog mig ett år att fixa det? Det finns inga rimliga förklaringar, men här kommer ett tappert försök till tre ursäkter.

1. Jag har ingen färdig autograf. Det innebär träning, planering och mod för att få till något. Dessutom vill jag inte träna publikt eller riskera att någon ser pappret med de kladdiga försöken.

2. Fotot kräver långsiktig frisyr. Körkortet ska hålla i ett halvt eller helt decenium. Det kräver tidlös frisering vilket i min värld betyder relativt kortklippt. Därför, perfekt en vecka efter frisörbesök. Därför, fotografering endast möjligt vart åttonde vecka. Ca.

3. Jag är den jag är. Vilket i detta sammanhang inte betyder något annat än att jag är en aning seg, en skvätt lat och charmigt förvirrad.

2011 ska jag våga lite mer

Årskrönikor är fantastiskt att läsa. När de små vardagliga händelserna som inträffat under året läggs samman och man får nytt perspektiv på den tid som passerat. Mönster, trender, skeenden som annars kan vara svåra att se träder nu fram och skapar förståelse. Några av de bättre årskrönikorna levererar, inte så oväntat, tidningen Fokus.

Det är svårt att skriva en årskrönika om sig själv, varför man nu skulle göra det. Däremot kan man se tillbaka på hur året har varit och utifrån det ta beslut om hur man vill förändras inför kommande stund. Nyårslöften, som vissa kallar det.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir att våga lite mer.

Våga stå för det jag tror på, lite tydligare. Våga göra det jag längtar efter, lite oftare. Våga satsa på det jag tycker är viktigt, lite mer. Våga säga vad jag tycker, mycket klokare.

Gott nytt år!

Den onyanserade reklamkampanjen Ullared

Ullared är tillbaka i rutan med en ny säsong ordentligt påkostad reklam i tv-serieformat. Jag förstår att det säljer och att människor fastnar för serien. Det är sköna, speciella och annorlunda karaktärer som gör programmet varierande, folkligt och småtrevligt.

Men jag frågar mig samtidigt hur producenterna har tänkt. Eller om någon har tänkt, över huvud taget. Det som förmedlas i serien är så oerhört välputsat och klyschigt att jag undrar hur det inte klassas som ren och skär reklam. Ta bara den hängivna speakerrösten som exempel, som tagen från Vanish-reklamen.

Hur kan man 2010 göra en tv-serie (i dessutom två säsonger) om ett företag och varuhus utan någon som helst kritisk granskning eller problematisering av det sammanhang man bevakar? Finns verkligen inga hemska exempel på medarbetare som vantrivs? Är verkligen chefen Boris tjenis med alla?

Och varför inte åtminstone ägna ett avsnitt åt att väcka frågor kring den slit-och-släng-livsstil som Ullared är en del av och bidrar till?

Kanal 5, ni som i övrigt lyckas hitta och lyfta fram det snaskiga och snuskiga med det ni bevakar, lyckas ni inte hitta några obekväma sanningar med Ullared? Eller är det som jag befarar, att regissören för reklamkampanjen Ullared är dess VD Boris himself?

Varningsskylt med omtanke eller politisk skrämseltaktik?

Vill man ta sig upp till vår lägenhet – utan att få andnöd – kan man åka hiss. I de flesta fall är det skönt med hiss då det är bekvämt och tryggt jämfört med att rusa upp och ned för trapporna.

Det enda egentliga haken med att ta hissen är det som skylten här ovan så tydligt illustrerar. Den stackars mannen (eller kvinnan om du så vill) verkar på nedfärd fastna mellan soptunnan och taket i en oerhört obekväm situation.

Själv åker jag sällan med soptunnor i hissar, men jag kan tänka mig att den lokala sopgubben och en hel bransch med honom blir uppskrämd av bilden. Även jag, en helt vanlig hissåkare som på ett tryggt sätt vill komma till jobbet, blir lätt skärrad av varningsskylten.

Vore det inte bättre att istället göra ett riktat utskick till sopgubbarna? Ett personligt och informativt utformat brev som på ett trevligt sätt uppmanar dem att vara försiktiga i hissar utan innedörr.

Eller är skylten egentligen tänkt att få oss hissmissbrukare till att ta trapporna istället? Avsedd att skrämma till folkhälsa?

Hela livet i en diskho?

Det du ser här på bilden är för mig numera overklighet. För en månad sedan flyttade frugan och jag till ny lägenhet och förutom fin utsikt och närmare T-banan måste jag säga att den största uppgraderingen är att vi nu har D I S K M A S K I N. Inte längre baksmälla efter storkok och bjudningar. Inte längre krossade glas i överfullt diskställ.

Så ett tips från mig till dig där ute som lever i handdiskens bistra verklighet är att spara ihop slantarna till en diskmaskin. Dags att kliva ur diskhon, ut i discot.

Bokhyllan avslöjar något om mig

Jag har många böcker i min bokhylla. Några har jag fått, de flesta har jag köpt, få har jag läst.

Jag är en periodare. Det händer att jag läser bok varje ledigt tillfälle jag får. Men oftast går dagar, veckor och månader utan att jag ens tänker på de olästa romaner, biografier och teologiböcker som står i bokhyllan, mest som prydnad. Som kulturellt och socialt skryt.

Hur får man goda perioder att bestå?

Dags att förlåta dödssynderna

Jag befinner mig på Bödagården, en camping på Öland som drivs i Alliansmissionens regi. Här har vi några riktigt sköna dagar med avkoppling som främsta mål.

Mitt i all frid och stillhet är det en sak som stör mig – glassutbudet. Bödagården serverar Triumfglass.

2003 lanserade GB Glace Magnum-serien dödssynderna, något som ledde
till att Bödagården (kanske fler gårdar) i protest valde att bojkotta GB och bytte till Triumfglass.

Sedan dess har vi som campinggäster haft sju magra år med Nötkrokant som substitut till 88:an (är inte det också synd?) och måste ta oss till granngårdarna för att få tag i glassar såsom Nogger, Daimstrut och Piggelin.

Det är dags att förlåta dödssynderna och styra upp det hela genom att kalla hem GB-clownen på nytt.