Blåsut väcker barnens fantasi till liv

Dagligen passerar jag t-banestationen Blåsut på vägen till och från stan. Inget särskilt trevligt just där kan man tänka, men vänta tills du råkar sitta bland en skolklass med barn. Så snart det ropas ”Nästa: Blåsut” stannar barnen plötsligt upp. Någon håller andan. Nästa blåser ut. En tredje börjar vissla. Tänk hur ett namn på en tunnelbanestation kan väcka liv i barns fantasi och ge glädje åt en annars trött och facebookande tunnelbanevagn.

Så jag undrar, är det inte dags att ge fler tunnelbanestationer namn som väcker barns fantasi och glädje? Förslag: Leendet, Prutten, Fnittret och Kramen. Tystnaden vore också skönt, tänker jag.

Annons

Att resa med SL ska kosta – för oss som har råd

Den 1 september höjdes priset för att resa kollektivt med SL i Stockholm. Prishöjningen är stor (t ex +100 kr (+14%) för ett 30-dagarskort) och förväntas påverka det kollektiva resandet negativt. Till följd av prishöjningen är det många som höjt rösten och ifrågasatt politiken som ligger till grund för beslutet. Här kommer därför tre reflektioner och två frågor.

Ett. Plankning är ett problem och det är du och jag som får betala för det. Det behövs attitydförändring hos både de som plankar och hos oss som ser på. Läs gärna Johan Ingerös krönika i ämnet, mycket läsvärd.

Två. 790 kr per månad för att resa kollektivt och obegränsat i Stockholm måste ses som en rimlig avgift. Jämfört med bil eller taxi är det överlägset; billigare, snabbare än bil i rusningstrafik och mer miljövänligt. Att välja bilen istället för tunnelbanan eller bussan pga en höjning på 100 kronor i månaden är omöjligt att räkna hem rent ekonomiskt.

Tre. Hur mycket prishöjningen drabbar dig och mig beror på våra förutsättningar. För mig som har ekonomiska marginaler, har studentrabatt och jobbar extra är prishöjningen märkbar men hanterbar. Men alla har inte råd med ”några extra chipspåsar” varje månad. SL riskerar med högre priser bli en klassfråga. Jan Gradvall konstaterar i DI att ”det för en trebarnsfamilj i Rågsved kommer att kosta ett par tusen kronor i månaden för att överhuvudtaget kunna åka in till city.”

Vi som reser med SL ska betala enligt spelets regler – oavsett om man gillar reglerna eller ej. Många har råd att betala och är beredda att betala för nyttan som SL ger. Men många av de som har störst behov av kollektivtrafik har inte råd att betala, vilket redan idag avhjälps genom rabatter för barn, studenter och pensionärer. De som ändå faller mellan ändå inte har råd bör få det subventionerat på annat sätt. Jag föreslår inte ett ”låginkomsttagar-kort” till försäljning i automaterna, snarare skulle de kunna tillhandahållas via socialtjänstkontoret. På så sätt kan vi hålla ett högt och rimligt pris för oss som har råd och är beredda att betala samtidigt som låginkomsttagare har råd att leva och röra sig i Stockholm.

Två frågor, till dig och mig:

Ett. Är du som idag plankar för att du tycker att priset är för högt, snarare än att du inte har råd, beredd att betala fullpris om du då vet att de som idag inte har råd kan få det subventionerat istället för att planka eller (ännu värre) stannar hemma i Rågsved?

Två. Är du och jag som idag betalar fullpris och är upprörd över prishöjningen beredda att med glädje fortsätta betala fullpris om du vet att plankningen minskar och de som idag inte har råd får åka till ett lägre pris?

En kväll på Grönan

Stockholm är fantastiskt på många sätt. Vackrast är staden på sommaren och soliga sommarkvällar som denna kan knappast tillbringas på bättre platser än just Gröna Lund. Myller av människor, glada barn, vackra vyer och överdrivet dyrt bryggkaffe på pappersmugg.

Idag var vi i skogen – och besegrade våra fördomar

Jag är uppvuxen på landet. Inte med djur och lantbruk men nära natur, sjö och tystnad. Att då flytta till Stockholms förorter kan tyckas vara ett stort steg i att förändra livsstil och vardag.

Efter två år i Stockholm inser att jag på en hand kan räkna antalet gånger jag varit i skogen. Av dessa få gånger är några av dem dessutom tillfällen då jag varit ”hemma i Småland” hos vänner och familj.

Finns då inte skog i Stockholm? Finns inte naturområden där trafik och människor inte hörs eller märks? Mer eller mindre medvetet har jag inbillat mig att det inte finns. Och om det skulle finnas är det långt bort med inträde och kallas för Skansen.

Men kartan säger något annat. Vi har bara ett par minuters gångväg från lägenheten till ett stort skogsområde. Dit gick vi idag.

För att fira upptäckten plockade Carolina en bukett ljung som nu står på köksbordet. Där påminner den oss om att skogen är närmare än vi tror. Och att jag måste utmana min lathet och mina fördomar om Stockholm för att kunna njuta av naturen lite oftare.