En obekväm sanning

2006 gjorde Al Gore sin dokumentär ”En obekväm sanning”, först ikväll tog jag mig tid att se den.

Det jag känner när jag ser dokumentären liknar det jag känt när jag läst böcker på samma tema – 100 sätt att rädda världen, Matens pris och the Black Swan m fl – och det är en kombination av aha-upplevelser, uppgivenhet och helig vrede. Aha-upplevelser över tydliga och tveklösa fakta (detta måste jag bara berätta för…). Uppgivenhet över hur långt vi låtit det gå och låter det vara. Helig vrede över den politiska och samhällsmedborgerliga apati som råder. ”Varför är det ingen som gör något?! Upp till bevis nu, politiker och väljare.”

Samtidigt hopp. Hopp som får kraft av att det faktiskt är människor som gör något. Lärare och socionomer som cyklar till jobbet. Små och stora politiska beslut som blir verklighet. Företagsledare som sätter långsiktiga beslut före snabba vinster. Också hopp om att jag själv kan bidra, medverka till förändring.

Men, när klyschor och de snabba lösningarna glöms bort och allt man minns är att det var en bra dokumentär man såg och tankeväckande böcker man läste, vad händer då? Förhoppningsvis kvarstår frågan om vad jag kan göra.

Vad säger du? Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Och vad gör du redan nu – smått som stort – för att bevara miljön och leva hållbart? Var börjar vi? Hur kommer vi vidare?