Den femte boken av tolv som ingår i mitt nyårslöfte för 2012 är Matens Pris, av Malin Olofsson och Daniel Öhman.
Alla de böcker jag hittills läst i år har varit bra. Mycket bra, till och med. Den senaste boken, Matens Pris, är inte den bästa jag läst. Men den absolut jobbigaste. Och mest intressanta. Och utmanande. Och upplysande.
Vi får i boken följa med journalisterna Malin och Daniel när de reser jorden runt för att träffa odlare, politiker, konsumenter, chefer och andra.
Resultatet? En berättelse om ett samhälle som i jakten på billigare mat får betala ett högt pris. Och ett samhälle där politiker skyller på konsumenter, småodlare skyller på ”de stora företagen”, konsumenter skyller på politiker och ”de stora företagen” skyller på konsumenter. Alla vill ha lägre priser och det är alla andras fel. Eller måste det vara så? Är det ens så?
Jag är övertygad om att vi är många som önskar leva bättre och sannare. Och att vi, om vi fick höra sanningen, skulle leva annorlunda. Problemet är att vi slutat lita på sanningen, för vi har hört den så många gånger, från så många. Och den låter annorlunda varje gång, beroende på vem som uttalar den. Mat-Tinas sanning, miljöministerns sanning, Scans sanning, SR-journalisternas sanning. Aftonbladet proklamerar LCHF-sanningen. Samtidigt som någon annan mumlar om motsatsen. Vad är sant, till slut?
Hur ska jag leva, egentligen? Vem ska jag handla av? Vad ska jag äta? Var ska jag börja?
Matens Pris besvarar inte alla frågor. Här och var görs förenklingar och onyanserade påståenden. Ofta anar jag att slutsatser är färgade av författarnas förutfattade meningar. Men många tankeväckare får jag, tillsammans med många goda råd.
På tal om råd. Ett råd jag har till er. Läs boken.