Jag tycker att det är svårt att definiera sig själv, beskriva hur man är och inte är, placera sig i ett fack. Mycket enklare har jag att berätta hur andra är, (be)döma och berömma. Men så ibland slår det ner som en blixt, det går upp för mig. ”Just det! Sådan är jag!” Som igår kväll då jag inser: Jag går verkligen igång på förbättringspotential.
Förbättringspotential är inte ett ord vi använder varje dag. Själv vet jag inte om jag någonsin tagit ordet i min mun. Däremot tänker jag väldigt ofta i de banorna, mest överallt, och jag inser mer och mer att förbättringar är något av det bästa jag vet.
Detta handlar mycket om valet av perspektiv, något jag kan bli mycket bättre på (förbättringspotential!). Vi människor är fenomenala på att observera vad som är kasst, uselt, piece of crap, värdelöst, vad som suger. Och nöja oss med att klaga och förkasta. Att ta frustrationen ett steg längre är vi dåliga på (förbättringspotential!), men där finns också den djupare glädjen.
Steget längre, eller kanske snarare det andra perspektivet, är att välja att se vad som kan bli bättre och hur det kan bli det. Och det är nånstans här som mitt hjärta börjar bulta hårdare. Att bejaka förbättringspotentialen lär oss att välja möjligheterna och tvingar oss att agera. Steget där emellan är inte långt.
Två saker mitt hjärta just nu slår extra hårt för:
- Att Crossnets tjänster ska bli enklare och tryggare att köpa.
- Hur gudstjänsterna i Söderhöjdskyrkan kan bli mer relevanta för besökarna.
Vad slår ditt hjärta för?
Ludvig 