En obekväm sanning

2006 gjorde Al Gore sin dokumentär ”En obekväm sanning”, först ikväll tog jag mig tid att se den.

Det jag känner när jag ser dokumentären liknar det jag känt när jag läst böcker på samma tema – 100 sätt att rädda världen, Matens pris och the Black Swan m fl – och det är en kombination av aha-upplevelser, uppgivenhet och helig vrede. Aha-upplevelser över tydliga och tveklösa fakta (detta måste jag bara berätta för…). Uppgivenhet över hur långt vi låtit det gå och låter det vara. Helig vrede över den politiska och samhällsmedborgerliga apati som råder. ”Varför är det ingen som gör något?! Upp till bevis nu, politiker och väljare.”

Samtidigt hopp. Hopp som får kraft av att det faktiskt är människor som gör något. Lärare och socionomer som cyklar till jobbet. Små och stora politiska beslut som blir verklighet. Företagsledare som sätter långsiktiga beslut före snabba vinster. Också hopp om att jag själv kan bidra, medverka till förändring.

Men, när klyschor och de snabba lösningarna glöms bort och allt man minns är att det var en bra dokumentär man såg och tankeväckande böcker man läste, vad händer då? Förhoppningsvis kvarstår frågan om vad jag kan göra.

Vad säger du? Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Och vad gör du redan nu – smått som stort – för att bevara miljön och leva hållbart? Var börjar vi? Hur kommer vi vidare?

Annons

Blåsut väcker barnens fantasi till liv

Dagligen passerar jag t-banestationen Blåsut på vägen till och från stan. Inget särskilt trevligt just där kan man tänka, men vänta tills du råkar sitta bland en skolklass med barn. Så snart det ropas ”Nästa: Blåsut” stannar barnen plötsligt upp. Någon håller andan. Nästa blåser ut. En tredje börjar vissla. Tänk hur ett namn på en tunnelbanestation kan väcka liv i barns fantasi och ge glädje åt en annars trött och facebookande tunnelbanevagn.

Så jag undrar, är det inte dags att ge fler tunnelbanestationer namn som väcker barns fantasi och glädje? Förslag: Leendet, Prutten, Fnittret och Kramen. Tystnaden vore också skönt, tänker jag.

Jag älskar förbättringspotential

Jag tycker att det är svårt att definiera sig själv, beskriva hur man är och inte är, placera sig i ett fack. Mycket enklare har jag att berätta hur andra är, (be)döma och berömma. Men så ibland slår det ner som en blixt, det går upp för mig. ”Just det! Sådan är jag!” Som igår kväll då jag inser: Jag går verkligen igång på förbättringspotential.

Förbättringspotential är inte ett ord vi använder varje dag. Själv vet jag inte om jag någonsin tagit ordet i min mun. Däremot tänker jag väldigt ofta i de banorna, mest överallt, och jag inser mer och mer att förbättringar är något av det bästa jag vet.

Detta handlar mycket om valet av perspektiv, något jag kan bli mycket bättre på (förbättringspotential!). Vi människor är fenomenala på att observera vad som är kasst, uselt, piece of crap, värdelöst, vad som suger. Och nöja oss med att klaga och förkasta. Att ta frustrationen ett steg längre är vi dåliga på (förbättringspotential!), men där finns också den djupare glädjen.

Steget längre, eller kanske snarare det andra perspektivet, är att välja att se vad som kan bli bättre och hur det kan bli det. Och det är nånstans här som mitt hjärta börjar bulta hårdare. Att bejaka förbättringspotentialen lär oss att välja möjligheterna och tvingar oss att agera. Steget där emellan är inte långt.

Två saker mitt hjärta just nu slår extra hårt för:

1. Att Crossnets tjänster ska bli enklare och tryggare att köpa.
2. Hur gudstjänsterna i Söderhöjdskyrkan kan bli mer relevanta för besökarna.

Vad slår ditt hjärta för?

Lokal köp och sälj med Facebook-grupp

Igår kväll startade Carolina och jag facebook-gruppen Gubbängen Loppis/Secondhand. Idén och konceptet har vi lånat rakt av från Nässjös motsvarighet med snart 1 400 medlemmar, det finns säkert fler exempel där ute i världen. Tack vare facebook-funktionaliteten (och framför allt det faktum att majoriteten redan befinner sig där) finns det nu ett sätt att enkelt och gratis köpa, byta och sälja lokalt.

Vi ser det som ett experiment. Det finns, som det verkar, flera tidigare försök här i Stockholmsområdet, men jag har inte hittat något lyckat exempel. Avvägningen är nog hur lokalt/regionalt man ska satsa. Jag tror att Gubbängen med sina 4000 invånare är på gränsen till för litet (jämfört med Nässjös 16 000 smålänningar), men samtidigt krävs närheten och smidigheten för att det inte ska vara minst lika smidigt (eller krångligt) att istället lägga ut på Blocket och skicka per post.

Jag tror, att om vi på sikt kommer upp i 500 medlemmar bosatta i Gubbängen med omnejd, har vi en tillräcklig räckvidd för att det ska kännas värt besväret och tiden att lägga ut annonser.

Bor du också i eller i närheten av Gubbängen, gå med i gruppen nu! Bor du någon annanstans, sök på Facebook om en motsvarande grupp finns i ditt område eller starta en egen.

Nu återstår utmaningen att få grannar i området att upptäcka gruppen. Ska bli spännande att se hur det går. Har du kreativa förslag på hur vi kan få fler att upptäcka gruppen?

Tolv nyårslöften för 2012

Jag sökte mig ett år tillbaka här på bloggen, för att se vad jag skrev förra nyåret, och fann detta:

Mitt nyårslöfte för 2011 blir att våga lite mer. Våga stå för det jag tror på, lite tydligare. Våga göra det jag längtar efter, lite oftare. Våga satsa på det jag tycker är viktigt, lite mer. Våga säga vad jag tycker, mycket klokare.

Ett löfte som är svårt att utvärdera eller bocka av i en checklista, men ändå ett löfte som blivit ett riktmärke för mig. Inför 2012 blir det dock ett mer konkret löfte.

Mitt nyårslöfte för 2012 är att läsa tolv böcker, en per månad. Inte bara ett par deckare i juli när jag inte har något att göra på stranden, utan ett försök till att få läsningen att bli en daglig – eller åtminstone regelbunden – vana. Inte lika visionärt som många andras löften och inte i närheten av hur mycket andra läser, men ändå en bit på vägen för mig.

Den sista i varje månad är därför målet att jag här på bloggen ska skriva en kommentar om månadens läsning och presentera nästa månads bok. Hittills har jag samlat ihop till fyra böcker jag ser fram emot att läsa under 2012.

Första boken presenteras imorgon.

Dagen är kommen

Vi kunde inte hålla oss längre. Ikväll bakas det lussebullar i Gubbängen. Med glöggen på spisen och julmusik i högtalarna.

Rocky och lidandet

Rocky funderar kring världens lidande och hur vi hanterar det här i Sverige. Han är verkligen något på spåren!

Följ Rocky på DN.se, kanske Sveriges bästa seriestrip just nu.

Jag önskar mig en mikrogris

Carolina: 16 november 2002. iPhone: 9 januari 2007. Facebook: 8 februari 2008. En hand i himlen: 9 februari 2009. Mikrogris: 1 november 2011.

Ibland slår kärleken ner som en blixt från klar himmel. Som när Carolina (återigen) gör sitt intåg i mitt liv i november 2002. Eller En hand i himlen släpps på iTunes i februari 2009. Igår hände det ännu en gång. Vännen Martina googlar och visar mig bild på en mikrogris. Kärleken slår till igen.

Jag vill veta mer. Var köper man en mikrogris? Är det fortfarande bara filmkändisar som har dem? Eller är det okej för en semi-manlig ekonomistudent i stockholmsförorten att kela med mikrogrisen på kvällarna?

Bildcred: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1218472/The-700-teacup-sized-pigs-latest-celebrity-pet.html

Hemlös söker hjälp och jag söker mig bort

Jag sitter på tunnelbanan på väg till skolan när en hemlös bryter tystnaden och ber om pengar till mat för dagen. Han skramlar med mynten i handen för att förstärka vad han just sagt. Sen blir det tyst igen.

Jag märker att jag tittar bort, ut ur vagnen. Vet inte om jag vill markera mot honom eller om jag är för feg för att möta hans blick. Kanske både ock.

Så jag undrar, vad göra? Ska vi ge pengar till dem som ber om det? Och vad krävs för att jag ska våga möta blicken?

Bon Iver och Digestive-syndromet

Det finns de som skapar trender, upptäcker guldkornen och presenterar dem. Och så finns de som apar efter. Jag är en efterapa.

Ett par år efter att alla andra upptäcker Bon Iver hör jag nån på tunnelbanan prata om deras senaste album på tunnelbanan och jag söker upp dem på Spotify. Jag blir förstås helsåld och har senaste dygnen lyssnat, beundrat, läst, njutit, tänkt, youtubat, twittrat och pratat Bon Iver. Mycket bra har jag funnit och här är mina favoriter av det jag funnit på Spotify hittills.

Blindsided
Beth/Rest
Lost in the World

För övrigt säger säkra källor på Twitter att Bon Iver inte uttalas [Ajver] utan snarare [Ivèr]. Utmaningen är att majoriteten verkar hålla fast vid Ajver, varför Ivèr i bästa fall framkallar ett ”förlåt, vem menar du?” och i värsta fall en ge intrycket av att försöka veta bäst och ha koll på franska.

Kollegor jämförde det med Digistive-problematiken. [Dajdjestiv] blir brittiskt och fånigt. [Digistive] blir svenskt och fel.

Tur att vare sig Bon Iver eller Digistive blir sämre för det.

 

En dag i Ullared

Det var några år sedan sist. Den dagen jag första (och jag trodde att det också skulle bli den sista) gången besökte Gekås i Ullared. Det visade sig att jag hade fel, det skulle bli fler gånger.

Jag ska erkänna att jag såg fram emot gårdagens utflykt. Att jag dessutom fått lyckönskningar från både Jan, Arvid och Jonas gjorde att jag gick in med självförtroende. Vi hade några saker vi planerat att köpa och att åka med Carolinas familj är trevligt. Men efter 60 minuter upptäckte jag det jag förträngt sedan sist. Att jag blir trött och grinig. Och blir ren livsfara för Boris business.

Så jag tog ett delikat snabbfika och orkade ytterligare 60 minuter.

Sedan var det dags för lunch. Det visade sig att de öppnat en ny restaurang. Inspirerat (dvs kopierat) av IKEA, från inredning till utbud. Men med längre köer än förebilden, i vilka den svenska fegheten uppenbarades. Det fanns två köer, men av någon anledning vågade ingen lämna den vänstervridna. Ingen ställde sig bakom oss och köskillnaden hann bli uppåt 10 meter innan en modig familj ställde sig bakom oss och ytterligare ett femtiotal följde efter. Sverige behöver verkligen modiga människor som vågar gå före när andra inte vågar. Förresten, maten var väldigt god.

Efter ytterligare ett par timmar och min energi tagit slut för tredje gången åkte vi hem med bagagen full. Trötta och nöjda. Men troligtvis var det inte sista gången.

Man måste bara älska Öland

I skrivande stund åker vi över Ölandsbron till fastlandet och Kalmar. Mobiltäckningen är tillbaka (osannolikt kasst på Norra Öland och Telia marknadsför det som internetfri zon) och regnet öser ner som en vink om att det får räcka med två veckors semester på Sveriges solsäkraste plats. Nu några dagar på Höglandet – toppen i Småland – med husrenovering och trevliga vänner och familj innan livet återgår till underbara vardag i Stockholm.

Här några mobilbilder på dagarna på Öland.

Jag är med körkort igen

För 359 dagar sedan exakt blev mitt körkort stulet. Processen sedan dess har jag skrivit om tidigare, i samband med att jag just lyckats beställa ett nytt.

Idag är glädjen fullkomlig och okontrollerbar. Efter att ha tagit mig med spårvagn, gått genom villaområden, genom skogsdungar och för en stund känt mig vilse hamnade jag till slut på Posten Företagscenter i Årsta Industriområde. Tacka vet jag Posten som planerar så pass bra att man i princip behöver en bil för att hämta ut ett körkort.

Men jag klarade det och världen öppnar sig.

Tre dagar på Öland

Tre dagar på Öland, i tystnaden, gjorde gott. Fotograferat med iPhone och appen Crossprocess.

Tummen ur

Sommarsemestern 2010. Inbrott i bilen och plånboken stjäls. Körkortet anmäls som stulet och några dagar senare skickar Transportstyrelsen ett brev att returnera och bifoga med underskrift och foto från automat. Idag, nära nog 365 dagar senare, lägger jag det på postlådan.

Varför det tog mig ett år att fixa det? Det finns inga rimliga förklaringar, men här kommer ett tappert försök till tre ursäkter.

1. Jag har ingen färdig autograf. Det innebär träning, planering och mod för att få till något. Dessutom vill jag inte träna publikt eller riskera att någon ser pappret med de kladdiga försöken.

2. Fotot kräver långsiktig frisyr. Körkortet ska hålla i ett halvt eller helt decenium. Det kräver tidlös frisering vilket i min värld betyder relativt kortklippt. Därför, perfekt en vecka efter frisörbesök. Därför, fotografering endast möjligt vart åttonde vecka. Ca.

3. Jag är den jag är. Vilket i detta sammanhang inte betyder något annat än att jag är en aning seg, en skvätt lat och charmigt förvirrad.

En urspårad bistro – tre förslag på lösningar

Ett twitterinlägg om tågfrukost, skrivet av Rikard Westberg idag på förmiddagen, fick mig att återigen irriteras över mat-situationen på våra svenska tåg. Läget är ett praktexempel på konsekvenserna av monopol och frånvaro av konkurrens. Låg kvalitet, höga priser och dålig service. Jag minns till exempel en resa i december – och den frustration som väcktes. Vi köpte mat i bistron, betalade och fick sedan instruktioner om hur vi skulle värma maten. Resenärerna får alltså själva ställa sig vid micron i bistron medan personalen tittar på. Nästa steg i SJs effektiviseringsprocess bör vara att vi resenärer får turas om att kontrollera varandras biljetter.

Lösningen på bistro-problemet är konkurrens. Jag har två förslag och en nödlösning på hur vi kan gå till väga.

1. Tågbistro.se – ehandel med utkörning

Beställ din mat direkt på webben och få leverans med helikopter inom 30 minuter.
Styrka: Brett utbud, hög servicenivå, god kvalitet
Svaghet: Risk för höga priser

2. Espresso Cabin – det personliga alternativet

Espresso House eller någon av dess konkurrenter öppnar filial på tågen. Boka några sittplatser med bord i första klass på utvalda tåg. Ställ upp espressomaskinen, några fräscha mackor och ett gäng chokladbollar.
Styrka: Hög servicenivå, god kvalitet
Svaghet: Smalt utbud, begränsad åtkomst

Nödlösning: Bojkott – det hårda alternativet

Detta vill vi helst undvika. Det kräver brett stöd, uthållighet hos oss alla och förberedda matsäckar. Det kommer svida, det kräver termoskaffe och SJ kommer fresta oss med poäng på prio-kortet. Men går vi den vägen måste vi stå emot, hålla tillbaka, löpa loppet ut.

Lyckas vi kan SJ tvingas återuppväcka serviceandan och se till resenärernas bästa. Både vad gäller pris, kvalitet och service. Monopol drabbar oss alla, men i synnerhet drabbar det SJ.

Tre dagar i Krakow

Vi hade tänkt Paris, men det blev Krakow. Jag var där för fyra år sedan och minns en gammal och vacker stad med god mat. Krakow hade inte förändrats sedan sist och åter igen häpnades jag över hur vackert det är. Men också hur det bara några kvarter från stadskärnan är så oerhört medtaget och slitet. Jag vet inte om det ska skyllas på politik, krig eller kultur – troligtvis bär alla tre ansvar.

Slitna fasader till trots erbjuder Krakow både på väl bevarad (och viktig) historia och fin mat på mysiga krogar och caféer. Billigt är det också, så ta och boka ett lågprisflyg (förslagsvis irländskt), checka in på ett trevligt hotell och se till att ha tid för att se bortom den brustna fasaden .

Vad du inte ska ha i handbagaget i Polen

I Sverige förbjuds vi liksom i andra länder att i handbagaget ta med vissa saker ombord. Exempel man tydligt skyltar om vid tullen är nagelsaxar, fickknivar, vätskor över tillåten gräns, mm. I Polen har man klargjort förbjudet gods ännu lite tydligare för att undvika missförstånd. Om du tänkt flyga i Polen, undvik då att ta med handgranaten och kärlet med radioaktivt avfall.

Det blev sämre innan det blev bättre

Balkongen har haft en omtumlande vinter. Mycket snö, lite tö och sedan ytterligare snö har resulterat i en svår situation. I flera veckor har jag grämt mig över balkong-situationen. Vart ska jag göra av snön? Hur mår möblerna och grillen därunder?

Idag löstes situationen på ett fantastiskt sätt, men först blev det rejält mycket sämre. Man rensade taket rent från snö. Och lade den på vår balkong.

Uppgivet lade jag en kommentar på facebook och undrade hur detta skulle sluta. Då plötsligt ringer det på dörren och två muskulösa och snötäckta män frågar om vi har snö på vår balkong. Ja, det hade vi.

En kvart senare tackar de för sig och lämnar balkongen. Som nu är tom på snö.

Jag älskar lyckliga slut.

Vad som gjorde nyårsafton till succé

Vi gjorde en fantastisk upptäckt igår kväll. Chokladfondue. Mycket glädje i det.

Smält 200 g Toblerone och blanda ut med 1 dl grädde. Håll chokladsmeten varm och doppa fruktbitar (t ex kiwi, mango och banan) och marshmallows.

Ät. Magi.

2011 ska jag våga lite mer

Årskrönikor är fantastiskt att läsa. När de små vardagliga händelserna som inträffat under året läggs samman och man får nytt perspektiv på den tid som passerat. Mönster, trender, skeenden som annars kan vara svåra att se träder nu fram och skapar förståelse. Några av de bättre årskrönikorna levererar, inte så oväntat, tidningen Fokus.

Det är svårt att skriva en årskrönika om sig själv, varför man nu skulle göra det. Däremot kan man se tillbaka på hur året har varit och utifrån det ta beslut om hur man vill förändras inför kommande stund. Nyårslöften, som vissa kallar det.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir att våga lite mer.

Våga stå för det jag tror på, lite tydligare. Våga göra det jag längtar efter, lite oftare. Våga satsa på det jag tycker är viktigt, lite mer. Våga säga vad jag tycker, mycket klokare.

Gott nytt år!

Julbord med firman

Igår eftermiddag stängde vi växeln ett par timmar tidigare och åkte ut till Jungfrusund på Ekerö, en mysig restaurang vid Mälaren med enastående bra julbord. Deras starkaste kort är fiskutbudet, korven och dessertbordet. En strålande kväll för avkoppling, visioner och spännande samtal.

En blandning av sött och salt

En kväll med vänner i Midsommarkransen kan ge goda resultat. Till exempel julgodis i mängder.

Bland annat bakades Saltlakritskola enligt recept från bloggen Söta saker, en riktig höjdare med Turkisk peppar, socker, sirap och grädde. Svårslaget.

Gävlebocken – religiös kult?

I helgen gjorde vi Gävle. Lugna romantiska dagar med adventstema. Många undrar varför vi just valde Gävle och det vet vi egentligen inte själva heller, det mest blev så. Men den offentliga förklaringen är Gävlebocken, klart man måste uppleva dess invigning någon gång i livet.

Invigningen var en blandning av religiös kult, folkfest och pr-jippo. Lite som Hultsfredsfestivalen, med skillnaden att Gävlebocken räddas med impregneringsmedel och brandkår.

Imponerande tillställning hur som helst. Jag bugar och bockar.

Advent har intagit Gubbängen

Advent stormar in i vårt hem. Kartonger med julstämning bärs ner från vinden och Michael McDonald spelas i vardagsrummet. Livet när det är som bäst. Smolket i bägaren är att Coop Gubbängen sålt slut på Cloettas Juleskum.

Jag förutsätter att de reder ut krisen till söndag.