En obekväm sanning

2006 gjorde Al Gore sin dokumentär ”En obekväm sanning”, först ikväll tog jag mig tid att se den.

Det jag känner när jag ser dokumentären liknar det jag känt när jag läst böcker på samma tema – 100 sätt att rädda världen, Matens pris och the Black Swan m fl – och det är en kombination av aha-upplevelser, uppgivenhet och helig vrede. Aha-upplevelser över tydliga och tveklösa fakta (detta måste jag bara berätta för…). Uppgivenhet över hur långt vi låtit det gå och låter det vara. Helig vrede över den politiska och samhällsmedborgerliga apati som råder. ”Varför är det ingen som gör något?! Upp till bevis nu, politiker och väljare.”

Samtidigt hopp. Hopp som får kraft av att det faktiskt är människor som gör något. Lärare och socionomer som cyklar till jobbet. Små och stora politiska beslut som blir verklighet. Företagsledare som sätter långsiktiga beslut före snabba vinster. Också hopp om att jag själv kan bidra, medverka till förändring.

Men, när klyschor och de snabba lösningarna glöms bort och allt man minns är att det var en bra dokumentär man såg och tankeväckande böcker man läste, vad händer då? Förhoppningsvis kvarstår frågan om vad jag kan göra.

Vad säger du? Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Och vad gör du redan nu – smått som stort – för att bevara miljön och leva hållbart? Var börjar vi? Hur kommer vi vidare?

Annons

En berättelse om ett samhälle som i jakten på billigare mat får betala ett högt pris

Den femte boken av tolv som ingår i mitt nyårslöfte för 2012 är Matens Pris, av Malin Olofsson och Daniel Öhman.

Alla de böcker jag hittills läst i år har varit bra. Mycket bra, till och med. Den senaste boken, Matens Pris, är inte den bästa jag läst. Men den absolut jobbigaste. Och mest intressanta. Och utmanande. Och upplysande.

Vi får i boken följa med journalisterna Malin och Daniel när de reser jorden runt för att träffa odlare, politiker, konsumenter, chefer och andra.

Resultatet? En berättelse om ett samhälle som i jakten på billigare mat får betala ett högt pris. Och ett samhälle där politiker skyller på konsumenter, småodlare skyller på ”de stora företagen”, konsumenter skyller på politiker och ”de stora företagen” skyller på konsumenter. Alla vill ha lägre priser och det är alla andras fel. Eller måste det vara så? Är det ens så?

Jag är övertygad om att vi är många som önskar leva bättre och sannare. Och att vi, om vi fick höra sanningen, skulle leva annorlunda. Problemet är att vi slutat lita på sanningen, för vi har hört den så många gånger, från så många. Och den låter annorlunda varje gång, beroende på vem som uttalar den. Mat-Tinas sanning, miljöministerns sanning, Scans sanning, SR-journalisternas sanning. Aftonbladet proklamerar LCHF-sanningen. Samtidigt som någon annan mumlar om motsatsen. Vad är sant, till slut?

Hur ska jag leva, egentligen? Vem ska jag handla av? Vad ska jag äta? Var ska jag börja?

Matens Pris besvarar inte alla frågor. Här och var görs förenklingar och onyanserade påståenden. Ofta anar jag att slutsatser är färgade av författarnas förutfattade meningar. Men många tankeväckare får jag, tillsammans med många goda råd.

På tal om råd. Ett råd jag har till er. Läs boken.

Ska vi utvisa kan vi i alla fall göra det schyst

Den senaste tiden har vi på Stefan Swärds blogg kunnat följa turerna kring utvisningen av Jean Kabuidibuidi, pastor från Kongo. Det finns en uppenbar hotbild mot Jean i Kongo, pga hans kristna tro och den kritik han fört mot regimen i landet. Trots detta är det av Migrationsdomstolen beslutat att han ska utvisas från Sverige.

Hela situationen är tragisk och de senaste dagarna har det blivit absurt. De beskrivningar som ges av hur svenska rättsväsendet behandlar Jean får mig att skämmas – inte minst hans senaste berättelse från förra veckans misslyckade försök att flyga honom tillbaka till Kongo. Läs hela inlägget på Stefans blogg.

Vi måste ställa frågorna. Vilka rutiner, principer och lagtexter ska följas och förändras? Är Jeans fall ett misslyckat extremfall eller bara ett i mängden av utvisningar som kränker de människor vi visar bort?

Kanske är det medveten skrämseltaktik? Vi behandlar flyktingar som skurkar och boskap i syfte att avskräcka, statuera exempel. ”Du skulle bara våga komma hit till Sverige och störa vår idyll och välfärd. Flyr du hit kommer du snart fly(ga) härifrån. Med handfängsel och fotboja. Förlöjligad och förminskad.”

I fallet Carema har det varit enkelt för oss att skylla på kapitalisters omänskliga vinstkrav. Vem skyller vi på här? Det rimliga vore att ställa de ansvariga politikerna till svars – och de som gett dem makten. Allt slutar alltså med att vi behöver rannsaka oss själva. Kanske är det också där vi måste börja? Vi måste börja med oss själva.

För övrigt föreslår jag att vi skickar ut migrationspolitikerna på praktik. Tre dagars utvisningsresa. Kongo tur och retur. Handfängsel och fotboja ingår.

Rocky och lidandet

Rocky funderar kring världens lidande och hur vi hanterar det här i Sverige. Han är verkligen något på spåren!

Följ Rocky på DN.se, kanske Sveriges bästa seriestrip just nu.

Att resa med SL ska kosta – för oss som har råd

Den 1 september höjdes priset för att resa kollektivt med SL i Stockholm. Prishöjningen är stor (t ex +100 kr (+14%) för ett 30-dagarskort) och förväntas påverka det kollektiva resandet negativt. Till följd av prishöjningen är det många som höjt rösten och ifrågasatt politiken som ligger till grund för beslutet. Här kommer därför tre reflektioner och två frågor.

Ett. Plankning är ett problem och det är du och jag som får betala för det. Det behövs attitydförändring hos både de som plankar och hos oss som ser på. Läs gärna Johan Ingerös krönika i ämnet, mycket läsvärd.

Två. 790 kr per månad för att resa kollektivt och obegränsat i Stockholm måste ses som en rimlig avgift. Jämfört med bil eller taxi är det överlägset; billigare, snabbare än bil i rusningstrafik och mer miljövänligt. Att välja bilen istället för tunnelbanan eller bussan pga en höjning på 100 kronor i månaden är omöjligt att räkna hem rent ekonomiskt.

Tre. Hur mycket prishöjningen drabbar dig och mig beror på våra förutsättningar. För mig som har ekonomiska marginaler, har studentrabatt och jobbar extra är prishöjningen märkbar men hanterbar. Men alla har inte råd med ”några extra chipspåsar” varje månad. SL riskerar med högre priser bli en klassfråga. Jan Gradvall konstaterar i DI att ”det för en trebarnsfamilj i Rågsved kommer att kosta ett par tusen kronor i månaden för att överhuvudtaget kunna åka in till city.”

Vi som reser med SL ska betala enligt spelets regler – oavsett om man gillar reglerna eller ej. Många har råd att betala och är beredda att betala för nyttan som SL ger. Men många av de som har störst behov av kollektivtrafik har inte råd att betala, vilket redan idag avhjälps genom rabatter för barn, studenter och pensionärer. De som ändå faller mellan ändå inte har råd bör få det subventionerat på annat sätt. Jag föreslår inte ett ”låginkomsttagar-kort” till försäljning i automaterna, snarare skulle de kunna tillhandahållas via socialtjänstkontoret. På så sätt kan vi hålla ett högt och rimligt pris för oss som har råd och är beredda att betala samtidigt som låginkomsttagare har råd att leva och röra sig i Stockholm.

Två frågor, till dig och mig:

Ett. Är du som idag plankar för att du tycker att priset är för högt, snarare än att du inte har råd, beredd att betala fullpris om du då vet att de som idag inte har råd kan få det subventionerat istället för att planka eller (ännu värre) stannar hemma i Rågsved?

Två. Är du och jag som idag betalar fullpris och är upprörd över prishöjningen beredda att med glädje fortsätta betala fullpris om du vet att plankningen minskar och de som idag inte har råd får åka till ett lägre pris?

Hemlös söker hjälp och jag söker mig bort

Jag sitter på tunnelbanan på väg till skolan när en hemlös bryter tystnaden och ber om pengar till mat för dagen. Han skramlar med mynten i handen för att förstärka vad han just sagt. Sen blir det tyst igen.

Jag märker att jag tittar bort, ut ur vagnen. Vet inte om jag vill markera mot honom eller om jag är för feg för att möta hans blick. Kanske både ock.

Så jag undrar, vad göra? Ska vi ge pengar till dem som ber om det? Och vad krävs för att jag ska våga möta blicken?

Välgörenhetsrace med SOS Barnbyar

Livet som Handels-student är nu inne på sin fjärde dag som avrundades med välgörenhetsrace. Konceptet är att de 300 studenterna skickas ut på stan med insamlingsbössor från SOS Barnbyar och uppdraget att samla in så mycket pengar som möjligt på 60 minuter. Som många andra tog vi oss till tunnelbanan och jag tror vi lyckades rätt bra. På våra 60 minuter bekräftades några misstankar jag haft sedan tidigare.

1. Man kommer långt med charm.
2. Människor (även de som vill kalla sig individualister) lever i flock. Öppnar någon plånboken vill inte resenärerna bredvid vara sämre.
3. Man kommer väldigt långt med charm.

På söndag betalar jag för hungern

Vi har alla sett och hört om svältkatastrofen på Afrikas horn. Miljoner människor lider och det finns många skäl till det. Oavsett behöver de vår hjälp, akut och långsiktigt. Det enklaste och kanske bästa sättet är att bidra ekonomiskt genom de som redan är på plats, t ex Unicef och Rädda Barnen.

I veckan har ett initiativ tagits, en form av aktivism för att på ett enkelt sätt engagera oss mer än att förlora några kronor på kontot. ”No food on sunday” innebär att vi avstår ett mål mat nu på söndag och skänker en motsvarande summa till människorna som drabbats av svälten i Afrika.

Det finns inget självändamål med att gå hungrig, men det blir denna gång ett sätt för oss att visa på delaktighet, ta sig tid att beröras av tragedin och för en gångs skull ge efter på vårt överflöd. Jag kommer avstå från lunch eller middag på söndag och skicka pengar med Unicef. Du hänger väl på?

Sprid gärna vidare kampanjen #nofoodonsunday på Twitter eller anmäl dig till eventet på facebook så att fler hänger på.

Idag visade rädslan sitt ansikte

Jag måste få erkänna en sak. Jag har tvivlat. Varit naiv. Trott det bästa. Hoppats bättre. Jag har i svaga stunder tänkt att SD kanske inte är så främlingsfientliga som många hävdar och befarar. De kanske eventuellt är missförstådda och egentligen vill alla människor väl. De kanske inte gör skillnad på människor.

Jag skäms över att jag över huvud taget tänkt så om SD. Jag skäms över att jag gick på bluffen. Att fårakläderna så listigt lyckats dölja sanningen.

Idag fick jag alla mina tvivel överbevisade. Allt blev glasklart. Och jag tackar SD för att de idag själva avslöjade sig och visade vilka de är och vad de står för.

Våga inte tro, ni sverigedemokrater som idag flydde ut ur kyrkan, att ni var modiga som reste er och gick ut. Modigt hade varit att sitta kvar. Modigt hade varit att lyssna på någon som inte tror och tänker som er och som får tala till punkt. Ni saknade mod att lyssna.

Men så är det ju inte mod som styr sverigedemokraterna. Det är rädsla. Och det visades sig ytterst tydligt idag.

Vad som styr våra val

Då är det gjort. Avklarat. Genomfört. Min röst är lagd i Valet 2010.

Som många andra hoppas jag att (SD) inte kommer in i riksdagen eller än värre, att de får en vågmästarroll.

Det som däremot tröttar ut mig är hela grejen med att rösta för att motverka att främlingsfientlighet kommer till makten. När vi resonerar så är vi ute på tunn is.

Jag går inte till valurnan för att motarbeta politik som inte rimmar med mina egna värderingar. Skulle vi alla tänka så i de val vi gör – val av politiker som val av kaffebönor – tappar vi både tron på det goda och i längden tron på att våra liv gör skillnad.

Jag vill att mina val, oavsett vad det gäller, ska grundas i vad jag tror på – inte vad jag inte tror på.

Därför röstar inte jag idag i protest mot politik jag avfärdar, utan på det partis politik och värderingar jag vill uppmuntra.

Det är min naiva definition av demokrati.

Ensamhet dödar

Imorse såg jag ett nyhetsinslag på SVT Rapport om ensamhet. En ny studie visar att socialt isolerade och ensamma människor lider avsevärt större risk att dö i förtid.

Detta sätter ljus på ett samhällsproblem som lätt glöms bort och som vare sig teknisk utveckling, information till drabbade eller inte ens de sociala medierna kan råda bot på. Här är det upp till oss var och en att vakna upp ur vår trygga och bekväma zon för att möta de ensamma och isolerade.

Och då inte främst för att ensamma riskerar att dö i förtid, utan för att de förtjänar ett liv att dela med andra. Ett liv att leva för.