En obekväm sanning

2006 gjorde Al Gore sin dokumentär ”En obekväm sanning”, först ikväll tog jag mig tid att se den.

Det jag känner när jag ser dokumentären liknar det jag känt när jag läst böcker på samma tema – 100 sätt att rädda världen, Matens pris och the Black Swan m fl – och det är en kombination av aha-upplevelser, uppgivenhet och helig vrede. Aha-upplevelser över tydliga och tveklösa fakta (detta måste jag bara berätta för…). Uppgivenhet över hur långt vi låtit det gå och låter det vara. Helig vrede över den politiska och samhällsmedborgerliga apati som råder. ”Varför är det ingen som gör något?! Upp till bevis nu, politiker och väljare.”

Samtidigt hopp. Hopp som får kraft av att det faktiskt är människor som gör något. Lärare och socionomer som cyklar till jobbet. Små och stora politiska beslut som blir verklighet. Företagsledare som sätter långsiktiga beslut före snabba vinster. Också hopp om att jag själv kan bidra, medverka till förändring.

Men, när klyschor och de snabba lösningarna glöms bort och allt man minns är att det var en bra dokumentär man såg och tankeväckande böcker man läste, vad händer då? Förhoppningsvis kvarstår frågan om vad jag kan göra.

Vad säger du? Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Och vad gör du redan nu – smått som stort – för att bevara miljön och leva hållbart? Var börjar vi? Hur kommer vi vidare?

2 tankar på “En obekväm sanning

  1. Jag tycker det jobbigaste är ”flygångesten”. Dvs al skit som flygen släpper ut och samtidigt den här viljan och längtan man (många iaf) har av att röra på oss, resa, se världen. Det där är inte lätt. Sen finns det såklart massa annat att säga också men det spar jag.

    • Jag tänker att ”allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt” passar in här. Medvetenheten om flygets konsekvenser gör att jag blir sparsam med resandet, men tillåter mig samtidigt – utan dåligt samvete – att resa när jag behöver det. Kunskapen om vad mina behov bidrar till bör ju göra att jag på andra sätt ”kompenserar” eller anpassar mitt liv så att jag kan stå för mina val.

      Risken i mitt resonemang är förstås att det kan bli självrättfärdighet. Men jag tänker att det snarare handlar om att leva äkta, dvs att jag kan förklara de val jag gör och med mitt liv kan inspirera andra att också göra kloka val. Typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s